DEFOKUSERAT

För 19 år sedan reste jag till Nepal för första gången. Mötet med människorna, naturen och kulturen gjorde ett starkt intryck på mig och det blev fler resor under 90-talet. Nu har jag återvänt efter 16 år till en värld som är mycket olik min egen, men som ändå känns bekant.

I söder, på slättlandet gränsande till Indien ligger byn Sauraha i Chitwan National Park och det är där som jag tillbringat större delen av min tid i Nepal. Redan på min första resa hit 1994 lärde jag känna en ung, energisk och mycket kunnig djungelguide som talade bra engelska. Guiden hette Harka Kumal och vi spenderade ett par dagar i regnskogen tillsammans på spaning efter tiger och noshörning. Född i parken hade Harka koll på varje liten stig som fanns genom elefantgräs och leriga kärr och det blev en spännande och lyckad vandring.

Sedan det första mötet har jag lyckats behålla kontakten med Harka och hans familj bestående av fru och tre barn. Jag insåg ganska snabbt att de levde ett hårt liv under svåra förhållanden. När jag kom hem till Sverige funderade jag länge på vad jag kunde göra för att stötta och skapa en dräglig och hållbar tillvaro för familjen, utan att göra dem beroende av mig. Året efter inledde vi tillsammans projektet med att köpa loss en bit mark längre bort från floden, inklusive en lite större hydda och en brunn med vattenpump. Det här blev grundplåten för familjens framtid. Här kunde de odla grönsaker och kryddor på sin egen mark. Ytterligare ett år senare byggde vi ett nytt hus. Fortfarande som en traditionell hydda i Tharu-stil bestående av elefantgräs och lera, men med riktigt plåttak.

Nu har det gått 16 år sedan mitt senaste besök i Sauraha. Mycket har hunnit hända under alla dessa år. Under en period var det riktigt dåliga tider i Nepal, då maoist-gerillan höll landet i skräck och turistnäringen kraschade. Den tiden är tack och lov förbi och nu har livet återgått till det normala. Numera finns både elektricitet, mobiltelefoni och Internet i byn. Det var därför med stor spänning jag återvände till Sauraha i slutet av oktober 2013. Skulle jag känna igen mig efter alla dessa år? Och hur skulle mötet med familjen kännas? Visst har byn förändrats och utvecklats. Numera trängs oxkärror och elefanter med bilar och mopeder. Hotellen har blivit fler och otaliga små butiker och trekkingarrangörer trängs utmed bygatan. Men bara ett par minuters promenad bort så befinner man sig ute på ris- och senapsfälten, bland små traditionella hus av lera. Här lever människorna precis som man alltid gjort. Getter, höns och ankor strövar fritt mellan husen. Det är bara en och annan parabolantenn på taken som skvallrar om att nya tider råder.

Det blev ett fantastiskt första möte och ett kärt återseende med Harka och hans fru Jyanti, de två döttrarna Samsana och Kalpana samt sonen Suresh. De 16 åren kändes plötsligt korta. Allt var som förr - möjligen har vi blivit lite rynkigare. Barnen har jag bara träffat som riktigt små och nu är de nästan vuxna. De har fått chansen att gå i skolan och håller just nu på att avsluta 10:e och 11:e klass. De första dagarna med "Uncle Thomas" var de lite blyga, men sen lossnade det och alla övade glatt på sin bästa skolengelska.

Suresh är en entusiastisk fotbollspelare och det lokala lagets stora målgörare. Idolen är naturligtvis Zlatan och Svenska Fotbollsförbundets tröja som jag hade med mig blev minst sagt populär. Förutom fotbollen är det datorintresset som dominerar och numera är det Suresh som håller igång våra kontakter på Facebook.

Familjen försörjer sig på Harkas jobb som välrenommerad djungelguide och Jyantis lilla butik där hon lagar och säljer skolmat till barnen i den närbelägna skolan. Tillsammans med trädgårdsodlingen på den egna marken går hushållsekonomin ihop sig även om tillvaron är knaper. Jag är oerhört glad att det gått så bra för mina nepalesiska vänner. Projektet vi påbörjade tillsammans för 19 år sedan - att skapa en hållbar tillvaro och se till att barnen får gå i skola - har lyckats!

Efter fem fantastiska dagar tillsammans var det så dags att ta farväl. Tillsammans planterade vi ett mangoträd i trädgården medan grannbarnen nyfiket tittade på. Det ska växa upp och ge delikata frukter om tre år. Jag hoppas kunna komma tillbaka och smaka då!

Ett stort tack till Harka, Jyanti, Samsana, Kalpana och Suresh för ett oförglömligt återseende och en enorm gästfrihet! Jag är stolt över att få vara en del av er familj.

Läs fler inlägg från Nepal:

Närkontakt i regnskogen och Dagar i Kathmandu

Read the English version here.